Höstfölje; en kongressrapport
De senaste gångerna jag har varit i Stockholm har jag behövt åka buss. Inte av eget val, men det finns en gräns för hur mycket jag är beredd att kasta ut på tågbiljetter — eller i och för sig, i sådana fall är det ju av eget val. Nåja. Är man inte ute i god tid får man leta efter andra färdsätt. Fast inte den här helgen. Tåg! Och rätt billigt också, ibland är det bra att vara ute sent. Det säger jag till mig själv i alla fall.
Så jag satt där i tågkupén med några andra. De var främlingar. Närmsta toaletten på tåget hade också trasigt lås, och med trasigt menar jag att delar hängde utanför i sladdar. Yikes, det var nästan så att man inte ville försöka röra vid metalllåset alls. Men väl i kupén satt jag med hörlurar och lyssnade på musik.
- Carbon/Silicon — The Last Post
- The Ettes — Look At Life Again Soon
- The Unthanks — Here’s the Tender Coming
- Cunninlynguists — Dirty Acres
På söndagen fick jag veta att jag missade det som hände i början på fredagen. Med den insmitande femtonåringen som tvingades lyssna på panel om antropologisk sf. Hur som helst kom jag fram precis mot slutet av invigningsceremonin av Imagicon 2. Den såg jag inte. Men det var folk som gjorde det så den var säkert uppskattad. Jag prioriterade att hänga av mig och skaffa en öl. Väldans trevlig öl också, tror jag tog en Twisted. Eller om det var en Sierra Nevada Torpedo.
Större delen av tiden spenderades i baren, där jag dessutom hjälpte CD Skogsberg med att göra efterforskningar för exempel på hans fanspanartes: “SF började som långa serier och blev sedan kortare och kortare medan fantasy började som enskilda verk och blev sedan till mastodontserier; ergo Eddings är SF och E E Doc Smith fantasy”. Eftersom jag hade hjälpt till var jag ju tvungen att titta på den panelen, men annars var jag principfast.
Sedan var det tänkt att jag skulle in till Solna och titta på livemusik men jag lyckades inte komma iväg i tid. De spelade sista låten när jag tog radiokontakt med folket där. Och sedan blev de utkastade för att baren hade sjukt dåliga öppetider, så jag hann inte ens säga hej till de som spelade. Däremot träffade jag några på T-Centralen så kramar och hejanden blev det ändå. Emotionellt avslut istället för ett handlingsmässigt. Men fan att jag missade det. Roger och Rickard är riktigt bra live.
Nåja, jag tog mig hem till den vän jag bodde hos, och well, det blev sent. Vilket kunde slutat dåligt men det gjorde det inte. Jag hann in med väldigt god marginal in till panelen jag hade gått med att sitta i. Hann även förbereda ute i baren med de andra och jag önskar lite att folk hade sett och lyssnat på det också. Det var lite bättre än själva panelen tycker jag lite självkritiskt. Baserat på andras bilder är jag också pinsamt medveten om min usla kroppshållning. Urk.
Efter att blivit helt panelslut skaffades öl och te. Möjligtvis mat också. Mer än möjligtvis, utan någon stor frukost hade jag antagligen dött utan kött. Det blev en pizza och till pizzerian hittade man lämpligast genom att gå längsmed gatan tills man en bit framför sig såg Britt-Louise, Eva och Anna. Därefter var det bara en enkel form av Följa John. Pizzan var helt okej och sällskapet bättre. Det fick mig att inse att dels var jag innerligt trött på pizza och dels att jag ofrånkomligen är arbetsklass. Vin- och champagne-hinkar och distinktionen på dessa ska tydligen vara en bra klassmarkör.
Ost kom upp och någon Britt-Louise tyckte det var ohyggligt mycket ost på pizzan. Vilket är ett förvirrande påstående. Det var tack och lov inte ordagrant ett “för mycket ost” för då hade det blivit kris och min hjärna hade låst sig. Min och Fredriks (min värd i Vårberg) plan är att göra en ostmåltid av ost och när jag räknade upp dessa tittade de flesta på mig skeptiskt.
- Ostkex
- Mjukost
- Skivad ost
- Cream cheese som fäster fetaosten
- Cheese dip som cement
- Gratinerad ost på det
- Ostkorv
- Stekt ost
- Mögelost
- Allt detta innesluts i en ostfralla
- Som sedan doppas ner i fondue.
Jag måste be om ursäkt också, jag gick under kvällen på tre programpunkter till. Tecknade serier (bra och intressant, min koll på franska serier är inte den bästa och Jim nämnde Local i förbifarten som är en av mina egna favoritserier), Sweconomröstningen (Grattis Götebooooooorg!) och Never Mind The Buzzaldrins. Den sista var fantastisk på både ett enkelt och konfunderande sätt. Jukka är en förebild.
Shanghajad. Bort från kongressen mot Söder. Detta var en Bra Sak™ eftersom det innebar att man fick tid att prata lite med hedersgästerna på tunnelbanan som jag inte hade sett till innan dess. De skulle till hotellet och vi skulle till CD och Gabi för Blini och öl och whisky. Och katter. Gabi hade fyra stycken så logiken säger mig att jag har testat tillräckligt många för att med bestämdhet kunna säga att jag inte är kattallergiker längre. Yay! Också yay för maten som var riktigt god, men det hade jag väntat mig efter att ha pratat öl och mat med dem i baren på fredagen.
Musik på väg till Vårberg:
- Drive-By Truckers — The Dirty South
- Drive-By Truckers — A Blessing And a Curse
Fulla människor i t-banevagnen hade inte hört talas om dem. Alltså, dagens ungdom… Nåväl, väl framme i Vårberg blev det te och sedan sent igen. Vilket kunde slutat dåligt och det gjorde det också. Men det kunde gått värre. Jag skulle suttit med i en panel vid klockan tio. På söndagsmorgonen. Exakt vem som tyckte detta var en bra idé vet jag inte men bakläxa är något jag tänker insistera på. Jag vaknade strax efter elva och hade inte tid med mer än att få en banan av min värd. Nej, inget snusk! För helvete. Värden var för övrigt exemplarisk på den här söndagsmorgonen för han frågade om jag inte skulle iväg tidigt. Och jo, det skulle jag. Ville bara ligga kvar och vakna först. Sedan störde han inte mer, trots att jag naturligtvis somnade om.
Min nya banan och jag kom fram till kongressen fem över tolv. Panelen jag skulle moderera om SF-bokomslag skulle börja tolv. Men turligt nog var Jim också sent ute och tekniken med datorn och projektorn strulade. Så jag hade en minut till godo innan panelen började, fantastiskt! Det var också en av de bästa panelerna som jag har modererat i varje fall. Så jag skulle nog kunna tänka mig göra det i mer utsträckning framöver. Jag var tyvärr inte på kongressen speciellt länge på söndagen. Istället sa jag adjö till folk och begav mig mot Söder igen för att fika på Café Cinema eller vad det heter. Deras tekannor är metallrosa och de har goda bullar. Coolt.
- Cunninlynguists — Dirty Acres
Deaddogpartyt var kul och bra och intressant och gemytligt. Pratade med lite folk jag inte hade hunnit under kongressen och jag blev av med pengar. För tyvärr var som jag sagt till folk annorstädes rätt dyrt med de roligare ölsorterna på Bishop Arms. Lokalen var riktigt bra däremot och allt annat också.
En blick in i framtiden
nollpunkt:
emmaangstrom:
Insåg just att om det där är framtiden så kommer jag bli en sjuhelvetes konservativ…
En skeppslast med böcker
Ola tyckte jag skulle göra den här: “Fifteen books you’ve read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes.” 15 känns som på tok för litet antal. Det är ju vad man har i väskan ungefär…
- Alan Fletcher — The Art of Looking Sideways
- Dave McKean — Cages
- Robert Bringhurst — The Elements of Typograpic Style
- Iain Banks — Espadair Street
- Christopher Priest — The Prestige
- John Crowley — Aegypt
- Flann O’Brien — At Swim-two-birds
- Mervyn Peake — Gormenghast
- Leonard Koren — Wabi-Sabi: For Artists, Designers, Poets and Philosophers
- Emma Bull & Steven Brust — Freedom & Necessity
- Danielle Henderson — Tales From Fish Camp
- Lisa Goldstein — Walking the Labyrinth
- Grant Morrison — The Invicibles
- Diana Wynne Jones — A Though Guide to Fantasyland
- Hunster S Thompson — Fear and Loathing in Las Vegas
Hype under hypnos
De första sidorna av sönderhypade Hypnotisören finns på Internet. Jag är inte säker på att det är en så bra idé faktiskt eftersom det bli lite för lätt att se bokens brister. Vilka gör att jag blir ännu mer förvånad över bokens hype men det förklarar lite varför förlaget var så noga med att sälja den utomlands för sjuka summor innan någon hunnit läsa. Som En Björn kommenterade det hela: “säger man bara tillräckligt många gånger att INGEN vet vem han är! så kommer folks naturliga nyfikenhet att göra resten, och sen kan förlaget sitta där med en oskyldig min och säga Vadå PR-trick? Pseudonymer har väl alltid funnits?”
Det första som slog mig var att även om förstasidan var klumpig och hafsigt formulerad så var det ändå okej. Det andra som slog mig var att personen bakom pseudonymen Kepler antagligen lagt ner all tid på just den sidan för att sedan skita i allt vad språk heter. För det blev bara sämre. Mycket sämre. Namn som inte alls kändes som om att de passade in i de svenska miljöerna och ett sätt att skriva som… Dålig journalistsvenska är det enda som jag kommer att tänka på, de där presens används för att få det att verka mindre torrt och tråkigt.
Cyniskt och bedrövligt, visst att förlag måste försöka gå med vinst och så men det här är fan inte rätt väg.
En trevande nystart
Då så.
Uhm.
Så, såsom jag funderade på det skulle jag nog vilja se det här som ett fanzine. Även om det inte går fullt ut, fanzine kräver för mig papper. Men eftersom fanzinandet drar ut på tiden — Mitt År I Gafia är tyvärr inte ens halvfärdigt. Det är riktigt dåligt faktiskt — att det tagit så lång tid för så lite alltså, innehållet är jag övertyugad om är rätt bra ändå.
Men kan Levon Helm komma på att faktiskt göra en bra solokarriär vid 67 års ålder, då borde jag inte grämma mig över sådant här. (Lyssna för övrigt på hans två Dirt-skivor om du inte tror mig. Hans cover på Steve Earles the Mountain är grymt bra.)
Temporär RSS och surf-notis. Fotnotsnoja har bytt adress till http://awkwardbreak.com/ — för det är jättedumt med en svensk titel på en engelskspråkig blogg.
Den här kommer användas till svenskt innehåll snart. Tack.
Translated: Changed doman to http://awkwardbreak.com/ because Swedish domain for English blog? That’s just too fucking stupid. Sorry for the inconvenience.
/n.
Ord är viktigt, precis som meningar, texter och böcker. Det är så jävla trist när det är dåligt men samtidigt underbart när det är bra.
